Jag slår mig ofta i skallen på de mest möjliga och omöjliga sätt.
Jag stöter i fötter och slår mig lite nu och då.
Elias brukar säga att ”Du är inte klantig, bara lite klumpig”.
Men jag brukar inte riktigt hålla med. Jag är inte alls klumpig.
Jag tror dock att jag måste börja hålla med om att jag en aning,
faktiskt,
är lite klumpig.
Igår skulle jag olja in bron som Elias rengjort.
Jag hade oljat sista trappsteget och skulle bara få i mig lite lunch
och sedan pysa iväg på jobbet. Ser till min förvåning att jag missat
en lite fläck på räcket.
Jag tänkte, om jag tassar försiktigt upp, så kanske de inte kommer synas att jag
gått upp för den nyoljade trappen.
Klar, jag har fyllt i den missade fläcken, bara att tassa ner igen.
Försiktigt.
Shuuuipp. Där, på andra trappsteget halkade jag viss till.
Gled ner på höger sida av kroppen till sista trappsteget.
Med penseln i ena handen.
5l oljeburk i den andra.
Men det var inte länge 5 liter.
2 liter hamnade över mig.
Jag går direkt ner till källaren och oljan rinner längs benen som sirap.
Kläderna är dränkt med olja vilka jag stoppar direkt i tvätten.
Telefonen ringer, svärmor. Hon får vänta.
Så då var det bara att duscha av sig.
Men det var inte bara jag som blev neroljad.
Gill hade tydligen fått på sig i kragen.
Attans, dusch på henne också. Nu, panik på jobbet.
Jag kanske är klumpig.