Tre dagar efter Lidingöloppet

Det ömmar i ryggen och benen är möra.
Jag tycker dock att kroppen har hämtat sig bra med tanke
på hur ont jag hade just efter loppet.
Kanske inte så konstigt jag hade ont heller då jag verkligen akutsprang sista biten.
Det som är jobbigast är min domnade tå.
Det känns ju att jag petar där, men den är ändå inte helt vaken.
Det ilar lite när jag kliver hårt på trampdynan, jag misstänker att det är den som är öm/svullen
och trycker på nerven.

Den virkade filten jag pratade om tidigare, den är påbörjad.
Det blev i färgerna grå, lila och rosa.
Det gick undan i början men den har legat lite nu medan jag varit
i Vilnius och Stockholm.
Här kommer i alla fall en smygbild på hur den ser ut.

Arbetsbyxor på, passar på att virka medan vi tar en rast från bygget.

Jag och sötgill.

Jag och 22000 andra idioter

Lidingöloppet – Sveriges jobbigaste terränglöpning. 22000 anmälda till 30km. 45000 anmälda till samtliga distanser.

Bilade igår ner till Sthlm med två andra löpare. Sov gott hemma hos min kusin i Haninge. Klev upp vid åtta och började ta mig till Lidingö  vid tio. Det är spännande att försöka hitta rätt i en stad man inte kan nå bra. Skulle behöva byta färdmedel fyra gånger. Tur att kusins tjej gjort en bra beskrivning på hur ja skulle börs mig åt. Sista bussresan från ropsten till Lidingö var jobbig. Jag var så kissnödig då ja drack mycket vatten till frukost. Bussen kunde inte köra så fort utan gasade och bromsa mycket på grund av att de var så mycket trafik. Kände på magen och den va så svälld. Det fanns inte på kartan att jag skulle ställa mig i flera meters kö så jag kissade i skogen.
Vid starten så sa dom, en minut till start. Jag tänkte, okej då kan jag göra mig redo med endomondo och rätt vad det var så small de och vi skulle börja springa. Den första milen kändes bra, antingen var knapp ja hörde benen hängde på bra. Svårt att ta ut löpsteg bara då de är så mycket folk. Det är verkligen trångt och man har svårt att hålla tempot man vill. Mellan 10 och 15 km hade jag en liten mindre energidipp. Eller jag kände mig ofokuserad. Mellan 15 och 20km var det bra igen. Andningen var bra. Benen började kännas lite tyngre. Jag tyckte att efter 20km så kom varje km så segt. Vid 7km kvar var jag mör i benen. Ville de skulle vara vattenkontroll varje km.

Vsedan abborbacken, vid 5km kvar. Den va hemsk. Brant. Lång. När jag kom upp för den så skriker de på sidan, bra jobbat, fortsätt värsta backen är över, vara 5km nu. Jag höll fortfarande ett ganska bra tempo men i backarna som kom där de sista km kunde jag bara smått jogga/powerwalka.

Jag fick plötsligt, när de var ca 3km kvar ont i höger lår. Tänkte ja skulle snabbt stretcha det men det gick inte. När jag försökte så högg de till i vaden istället. Jag kunde inte småkoka heller utan ta ut stegen, annars högg de i benen. Sista km ökade jag och på upploppet spurtade jag verkligen. Jag kände mig yr och såg lite halvdåligt på slutet. Men skam den som ger sig. Jag ville gå in på en tid under 3h men det slutade på 3.04.

Ringde Elias, mamma och pappa direkt efter. Jag var så slut på, hade ont i benen å kunde inte sitta med de raka. Nästan halvgrät å städa för de kom som stickande smärtor i benet. Mamma sa ja måste röra på mig.Slog på benen för att hjälpa till då stretching inte gick. Gjorde det och som svart och vitt, hade jag helt plötsligt inte ont längre. Benen hade fått tillbaka syre i blodet.

Jag gjorde det! Momentet är avklarat.

Var ju klar vid halv fem cirka. Det tog dock väldigt lång tid att ta sig hem. Det var kö på bussen till ropsten i flera km. Jag kom hem klockan åtta! Då var det bara att duscha och få i sig någon mat.

Det är ganska fantastiskt hur kroppen kan ta ut sig så och sedan kunna återhämta det värsta så fort. Det blir vila de kommande dagarna. Daniel, en kompis som sprang, kollade på pulsklockan. Den sa att efter det han sprang, skulle han återhämta sig i 128 timmar!

En upplevelse jag inte kommer glömma. Just nu känner jag inte suget att göra de nästa år, men jag kommer nog ändra mig när ja återhämtat mig mer.

Kortare förkylning

Jag drabbades av förkylning förra veckan.
Jag klev upp tidigt måndag, tisdag och onsdag och sprang med Gill innan det var dags att åka på jobbet.
På torsdagen kände jag mig hängig och under helgen var jag hängig och smått förkyld.
Men jag hann ändå göra äppelmos, äppeldricka och diverse stök.
Mamma och pappa kom och hjälpte med äppelmos mm.
Klädde om en fåtölj också, ska visa det senare.
I alla fall, så börjar jag känna mig bättre nu. Ska försöka ta mig ut på en lättare jogg i
eftermiddag (ska vara hos svärföräldrarna tills måndag).
Även fast jag är hängig orkar jag med lite handarbete.
Har virkat och stickat på tåget till jobbet.
Virkade ett glasunderlägg som pryder mitt urtrista kontor.
Virkat ett hjärta, stickat på de beställda vantarna och virkat nya testrutor.
Lägger in några mobilbilder 🙂

 Nya rutor som jag lärt mig 🙂 Kanske filten stickas i dessa?

Mitt glasunderlag som står bredvid datorskärmen. 

Har planer på att virka en bebisfilt, som ska säljas,
men vet inte vilka rutor eller virkteknik jag ska köra på…

Hum.
Här är några bilder som inspiration för projektet.

Ska jag göra som denna?

Eller så här?

Eller kanske så här?

Kanske?

Hus

Jag ser hur.
Jag ser fina hus, skruppliga, omålade, öde hus, fallna…
Vissa hus ser så dystra ut. Men när jag tittar på dem, så kan jag ändå
se hur huset kan ha sett ut. Jag ser kärleken som huset en gång i tiden har haft.
Hur huset har fungerat som någons tak över huvudet. 
Tomten och huset har varit ägarens bästa ägodel. 
Dom har lagt ner jobb på huset en gång i tiden.
Pengar och tid har tillbringats på huset.
Någonting händer och huset glöms bort.
Ingen ser kärleken i det längre, det faller och faller.
Ingen vill veta av det.
Men jag, jag ser hur huset en gång betydde något för någon.
Ibland gör det ont.

 

Jobbet som byggnadsinspektör har börjat.