Jag och 22000 andra idioter

Lidingöloppet – Sveriges jobbigaste terränglöpning. 22000 anmälda till 30km. 45000 anmälda till samtliga distanser.

image

Bilade igår ner till Sthlm med två andra löpare. Sov gott hemma hos min kusin i Haninge. Klev upp vid åtta och började ta mig till Lidingö  vid tio. Det är spännande att försöka hitta rätt i en stad man inte kan nå bra. Skulle behöva byta färdmedel fyra gånger. Tur att kusins tjej gjort en bra beskrivning på hur ja skulle börs mig åt. Sista bussresan från ropsten till Lidingö var jobbig. Jag var så kissnödig då ja drack mycket vatten till frukost. Bussen kunde inte köra så fort utan gasade och bromsa mycket på grund av att de var så mycket trafik. Kände på magen och den va så svälld. Det fanns inte på kartan att jag skulle ställa mig i flera meters kö så jag kissade i skogen.
Vid starten så sa dom, en minut till start. Jag tänkte, okej då kan jag göra mig redo med endomondo och rätt vad det var så small de och vi skulle börja springa. Den första milen kändes bra, antingen var knapp ja hörde benen hängde på bra. Svårt att ta ut löpsteg bara då de är så mycket folk. Det är verkligen trångt och man har svårt att hålla tempot man vill. Mellan 10 och 15 km hade jag en liten mindre energidipp. Eller jag kände mig ofokuserad. Mellan 15 och 20km var det bra igen. Andningen var bra. Benen började kännas lite tyngre. Jag tyckte att efter 20km så kom varje km så segt. Vid 7km kvar var jag mör i benen. Ville de skulle vara vattenkontroll varje km.

Vsedan abborbacken, vid 5km kvar. Den va hemsk. Brant. Lång. När jag kom upp för den så skriker de på sidan, bra jobbat, fortsätt värsta backen är över, vara 5km nu. Jag höll fortfarande ett ganska bra tempo men i backarna som kom där de sista km kunde jag bara smått jogga/powerwalka.

Jag fick plötsligt, när de var ca 3km kvar ont i höger lår. Tänkte ja skulle snabbt stretcha det men det gick inte. När jag försökte så högg de till i vaden istället. Jag kunde inte småkoka heller utan ta ut stegen, annars högg de i benen. Sista km ökade jag och på upploppet spurtade jag verkligen. Jag kände mig yr och såg lite halvdåligt på slutet. Men skam den som ger sig. Jag ville gå in på en tid under 3h men det slutade på 3.04.

Ringde Elias, mamma och pappa direkt efter. Jag var så slut på, hade ont i benen å kunde inte sitta med de raka. Nästan halvgrät å städa för de kom som stickande smärtor i benet. Mamma sa ja måste röra på mig.Slog på benen för att hjälpa till då stretching inte gick. Gjorde det och som svart och vitt, hade jag helt plötsligt inte ont längre. Benen hade fått tillbaka syre i blodet.

Jag gjorde det! Momentet är avklarat.

Var ju klar vid halv fem cirka. Det tog dock väldigt lång tid att ta sig hem. Det var kö på bussen till ropsten i flera km. Jag kom hem klockan åtta! Då var det bara att duscha och få i sig någon mat.

Det är ganska fantastiskt hur kroppen kan ta ut sig så och sedan kunna återhämta det värsta så fort. Det blir vila de kommande dagarna. Daniel, en kompis som sprang, kollade på pulsklockan. Den sa att efter det han sprang, skulle han återhämta sig i 128 timmar!

En upplevelse jag inte kommer glömma. Just nu känner jag inte suget att göra de nästa år, men jag kommer nog ändra mig när ja återhämtat mig mer.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s