Vätternrundan 2015

Min allra första Vätternrunda är nu avklarad. Det jag hade fruktat mest av allt är nu över, 300km på cykel. Vi började att bila ner på torsdagen till Linköping och kom fram på eftermiddagen. Vi var helt chockade av vädret, vi satt ute och åt klockan 19.30 i klänning, T-shirt och shorts och det var 22grader. Vi var ju van med 13grader! Flera gånger sa vi att ”Det känns som att vi är utomlands”. Vi lade oss vid tiotiden och jag sov ganska dåligt. Hotellfrukost och sedan bilfärd mot Bergs slussar för att spana in Göta Kanal. Det var vackert och häftigt att se hur de tog sig upp med deras båtar. Vi besökte sedan olika kloster, slott och spelade minigolf (liknade mer Golf de här banorna). Hade en riktigt bra semesterdag på fredagen för att sedan åka tillbaka till Linköping för att äta och försöka vila. Vila var inte det lättaste, taggad och smått nervös. På plats var det en lite väntan innan start, hann ändra storlek på en jacka jag köpt via nätet, köpa ny hjälm och ladda mentalt.image

Mötte upp Paulina strax innan start. Mamma, pappa och Elias sa hejdå och sedan var det dags. Jag och Paulina hamnade först i ledet, tiden tickade ner och plötsligt skulle vi börja trampa. Jag skakade om benen, nästan som att jag frös, men det var nog en blandning av nervositet och kyla. Vi cyklade sedan bredvid varandra tills det blev många cyklister runt om oss och Paulina hamnade bakom mig. Jag vände mig bakåt och då hörde jag Paulina ropa ”Jag är här Anna”. Bra tänkte jag, skönt att hon är med mig! Efter ett tag vända jag mig igen men ingen som ropade, då ropade jag ”Powie?”, inget svar kom. Cyklade vidare och ropade igen ”Paulinaaa?”, inget svar. Vi hade tappat varandra.Det var läckert att cykla i mörkret, alla röda lampor på rad längs den platta långa vägen. Jag cyklade bakom en klunga som höll ett ganska högt tempo, 34km/h och jag var häpen för de gick så lätt och tänkte, ”nej Anna, sänk farten lägg dig bakom någon annan som cyklar långsammare tänk att det är 30 mil du ska cykla”. Det gick dock inte, benen arbetade på som bäst när de låg på den hastigheten, det flöt på bra och kändes inte jobbigt. Jag hade svårt att hålla lägre fart, så jag tänkte att det får bli så, jag får väl vara trött senare istället. Vid Ödeshög så fortsatte klungan jag följde, utan att stanna, så jag hoppade av klungan och stannade på depån för att jag hade sagt att jag skulle stanna på alla. Passade på att äta en bulle, dricka soppa och gå på toan. Det var sedan som att någon tänt en lampa, det blev jätte ljust och alla började släcka lamporna. Resan fortsatte, jag hittade en ny klunga men tillslut blev det att jag cyklade själv i cirka 2 mil. Eller själv å själv, jag hade en hel klunga bakom mig som låg på rulle. Vid nästa depå Ölmstad parkerade jag cykeln för att ta en kopp soppa och kaffe. En karl kom fram och sa ”Tack, tack för dom där milen, låg bakom dig och de var räddningen” Haha, kul att det gick att bidra med det. Redo igen trampade jag vidare och det blev några bra utförs och uppförsbackar, Tillslut hände samma sak här, att jag hamnade som dragande med flera personer bakom på rulle. Vid nästa station var det dags för gröt, tog min gröt och ställde mig och åt och plötsligt kom en annan karl fram till mig och sa, ”Tack, bra kört.” Jaha sa jag, du låg bakom mig? ” Ja, du hade så bra tempo så det passade perfekt”. Skrattade lite och han frågade ”Det är inte så att du vill cykla ilag, vi verkar ha samma tempo.” Självklart sa jag,perfekt.

image

Vi trampade på tillsammans i högt tempo från Jönköping till Fagerhult. Vi låg bakom tyskar som drog, friskis och svettis och danskar. Växlade med rulle och ibland hamnade vi själva och drog. Det gick bra, vi trampade på mot Hjo och vägen dit låg vi bakom en kille och två tjejer som hade bra jämnt tempo. De var jätteduktiga och vi kunde sänka pulsen och ligga bak på rulle. De stannade i Hjo så då gjorde vi det också för att snabbt gå på toa och få i oss lite mat. Jag tog även av mig jackan för solen började värma, men vinddraget gjorde så det inte blev stekhett, jag behöll armvärmarna på. Det kom några uppförsbackar men jatg tyckte uppförsbackarna gick jättebra, växlade ner, hade hög kadens och trampade på i jämnt tempo vilket gjorde att det kändes som en dans. Han jag cyklade med, Niklas som han hette, undrade och jag älskade uppförsbackar och ifall jag hade tränat specifikt på uppförsbackar. Vi susade förbi många och hamnade tillslut bakom några danskar så vi kunde ligga och bara trampa på. I en uppförsbacke tappade vi dock bort dom för Niklas kedja hoppade och fick lov att stanna och fixa den. Jag förstod inte riktigt vad som hände men jag sänkte farten och trampade på sakta så att han skulle kunna cykla ikapp igen sedan. Så var vi på banan igen, trampade själva i väntan på ny klunga.DSC_2372Hoppade över Boviken och fortsatte mot Hammarsundet, där Ma, Pa och Elias stod och hejade på mig! Jag visste inte exakt vart de skulle stå, sedan såg jag dom! Vi låg bakom npågra danskar och hade ganska bra tempo. De skrek Heja Heja! och jag saktade ner och sa, ska jag stanna eller? men fortsatte och cyklade ikapp klungan! Haha. Det var mycket trafik nu och trångt på vägen. Vägräcken på båda sidor och cyklister som ville cykla om, snabba cyklister!
DSC_2376

Vi hoppade även över sista depån, Medevi och satsade på målet! Det var en berömd backe som Niklas varnade om som skulle vara jobbig. Uppe i backen sa jag, ”Men det där gick ju bra”, han skrattade och sa ”Haha härligt att du tänker så”. Nu var vi nära, det var mycket folk överallt, vägen smalnade av helt plötsligt ibland. Tillslut vek vi av från stora vägen och körde en mindre väg som var slingrig men mysig men skog och hus. Sedan blev det en kortare bit igen med asfalt. Då kände jag igen mig, vi hade kört bil där dagen innan när jag köpte reflexer. Då kändes det hur bra som helst, jag visste att det var nästan bara attrulla in i mål! Mycket folk stod längs vägen och hejade och helt plötsligt pep det till! Vi var i mål!!!! Jag skrek WOOHO så att danskarna höll på att trilla av sadeln framför mig. Jag och Niklas gjorde en High-5 och sedan dök Ma, Pa och Elias upp längs sidan! Jag var i mål! Jag var i mål! Blev kramar och grattis.

Sedan sa Elias att Paulina inte skulle komma i mål och berättade att hon blivit påkörd. Jag blev jätte rädd, vilket syns på en video Ma och Pa har. Hon gjorde det så bra, hade ett bra tempo och var nästan i mål! Känner besvikelsen hon måste känna. Jag är glad över att hon inte skadade sig ännu värre, nog för att det var illa det som hände!

DSC_2384

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s