Jag vet, det kanske låter irriterande för vissa.
Det är dock precis så jag känner:
Att det här är så jäkla kul!
Vi bilade ner på torsdag efter lunch tillsammans med Ma och Pa. Resan ner gick bra, vi körde utan att stressa. Rummen vid klostret, Folkhögskolan i Vadstena var bra. Snabbt efter ankomst halkade vi ner i säng, lång resa ner vilket blir många timmar i bil.
Vaknade och hade lite väl bråttom till frukosten. Det var tre olika tider som var uppskrivna för frukosten och vi visste inte vilken som gällde. Sedan hade nog jag och Daniel ställt klockan lite väl sent. Men vi fick i oss frukost och laddade för en utflyktsdag.
Vi började med att besöka Gränna där vi tittade på polkagristillverkning. Åt lunch på ett trevligt ställe, satt ute i solen och njöt innan vi tog oss vidare ner till hamnen för en glass.
Vi åkte sedan till Motala för att hämta ut nummerlappar. Allt för att vara extra förberedd och för att få lite extra sömn men innan sömn så vart det uppladdning, mat i Vadstenas lilla mysiga kärna åt vi middag. Maten var ok, inget direkt att hurra för.
Lägga fram kläder, packa lampor, väskor, bars, vattenflaskor och ja all förberedelse gjorde vi innan vi lade huvudet på kudden för att ladda med sömn inför rutten. Tror vi fick 2,5-3 timmars sömn innan det var dags att göra sig redo och bila till Motala och starten.
Mötte upp John, monterade lampor, väskor, nummerlappar och det tog lite tid. Vi hann precis gå på toa innan det var vår tur att gå in i startfållan. Där möttes jag av varma kramar från Paulina, alltid så mysigt att träffa henne. Vi bestämde oss för att försöka cykla vi fyra i lag och pang bom så gick starten och vi var i rullning. Eftersom vi startar 01:42 så är det mörkt. Jag och Paulina kunde inte använda våra glasögon eftersom de hade mörka glas, vilken miss! Det skulle också senare visa sig vara en dunder miss!
Vadstena och Ma och Pa hejar på oss när vi passerar. En karl som byggt egen cykelväska av en plastflaska monterad på ramen tappar alla sina snickers när han passerar tågrälsen efter Vadstena. Barerna flög framför mig på vägbanan, det gäller att vara vaken och alert så man inte cyklar på tok!
Kanske 1-2 mil efter Vadstena så ropar John, -Jag har fått punka!
Oh nej. Det händer, punka på framhjulet. Vi alla stannar vid vägkanten, John lite längre bak. det strular lite vid monteringen och under tiden som vi väntar börjar regnet. Det är inte duggregn, det är ösregn. Vi börjar att frysa lite och hoppas på att John ska bli klar snart.
Försöker haka på klungor och lyckas bra. De är snabbt tempo och man får verkligen känna på vilken skillnad klungor gör. Vi ligger i höga hastigheter utan att anstränga oss nämnvärt. Toppen! Dock är det svårt att hålla den fart man hade önskat. Regnet som vräker ner gör det svårt att se. Det är här jag och Paulina ojar över att vi inte ser mycket. Det sprutar upp vatten från framförvarande cyklar och får vi inte det i mun och ögon så hjälper det till att blöta ner oss rejält, inte ett torrt parti någonstans på kroppen. Jag sade till mig själv, – Krockar jag nu så förstår jag varför, jag ser inte ett skit.
Regnet vräker ner, vi är blöta, ganska bra med sidvind, regndropparna känns som hagel i nedförsbackarna och vi tappar John någonstans innan Gränna. Vi hoppar över andra stationen och satsar på Jönköping istället. Där stannar vi för gröt och toapaus. Lång toakö och ett lite längre stopp för att äta gröt gör att vi börjar frysa. Huttrande och med hackande tänder sätter vi oss på cykeln igen.
Nästa statuin Fagerhult cyklade vi föbi och vi satsade istället på matstopp i Hjo. På vägen till Hjo tappade vi Paulina men gladeligen (och otroligt) nog så hittade vi varandra igen. Jag väntade med lasagne i handen väntande på Daniel som var på toabesök och där kom hon!
Efter Hjo tappade vi dock henne igen. Jag är nog den skyldige till det då jag sa att vi skulle försöka haka på en ganska så snabb klunga. Förlåt Paulina. 😦 Nästa stopp för oss blev i Karlsborg. Jag var så på G, jag tyckte vi hade så lite kvar nu!
Riktigt mysig bit att cykla!
Vi kände oss starka, vi hoppade över de två kommande stationerna som var Boviken och Aspa och satsade för Hammarsundet. Det började nu bli mer trafik och mer rörelse ute på vägarna. Det gäller att vara vaken och alert för vad som händer runtomkring en hela tiden. På väg mot hammarsundet låg jag och drog i ett högt tempo. Jag tittade över axeln några gånger och ser Daniels gula jacka bakom mig. Trycker på och känner även att det ligger några till bakom oss. Någon pratar med Daniel men jag hör inte vad de säger. Vi håller detta tempo en bra bit. Sedan när jag ser över axeln så är det en röd jacka istället. Attans.
Killen bakom säger, – du tappade killen i backen.
Kollar på killen och ser att det var de två killarna vi pratade med i toakön innan loppet. De startade efter oss men nu var de precis bakom oss!
Saktar in och inväntar Daniel. Sedan rullar vi vidare och väl i Hammarsundet så stannar vi för påfyllning. Vid påfyllningen så ser jag de två killarna igen och går fram och säger, – Se ni, nu är vi ikapp er!
Killarna sade fina ord om hur de tyckte jag var stark och jäklar anamma vad jag var bra på att dra. De tyckte vi hade haft perfekt tempo så de bestämde sig att ligga på rulle. Kul att höra!
Nu var det nära! Vi trampar på, jag ler stup i kvarten och tänker, jäklar vad detta är kul!
Säger miljontals gånger till Daniel när vi har några mil kvar, – Daniel, känner du euroferin, kom ihåg den här känslan!
När en kamera dök upp sa jag, – Nu kommer en kamera, LE, för det här är så jäkla kul!
Hoppar sista stoppen och trampar oss in i mål tillsammans med en ganska så stor klunga.
Vi gjorde det! Tiden blev 11:20. Helt okej i busvädret.
Ma och Pa står vid mållinjen och hejar på oss! Det fotas, vi får medaljer och nyckelring med cykel på. Mungiporna går till öronen men det går inte att undgå att vi är trötta. Då menar jag sovtrötta. Hämtar ut maten, äter den i parken tillsammans med Kim som hittar oss där. Till den firar vi med skumpa som Ma och Pa efter önskemål haft med sig! Så gott!
Tittar på när Måns går i mål, skickar kort till släkten via Postnord, duschar, hämtar ut diplom, tar emot Paulina och slutligen packar ihop cyklarna för att bege oss vidare till Strängnäs för en riktig god trerättersmiddag och god nattsömn.
Den här resan, det här loppet!
Det är magiskt.
Bilder och mer från Strängnäs kommer i ett annat inlägg.
Gårdsliv & Handarbete 