Tiden då allt stod still

Kan jag inte få kastas tillbaka till den stunden? Just den stunden då ögonen glittrade och leendet glimmade?

Jag såg på FB att skidspåren till Nätra Fjällskog var nypreppade. Skickade en skärmdump på detta och fick som svar, ”Underbart!!” Senare på kvällen (fredag) frågade jag vad vi skulle göra i morgon (lördag). Daniel svarade då ” Men Nätra fjällskog som du skickade om låter supermysigt, de tycker jag vi kan göra”.

Snörade fast kamerastativet och packade med kameran. Daniel var något väl intresserad av att vi skulle få med fjärrutlösaren så vi kunde ta kort på oss alla på samma bild. Nog för att jag älskar att ta kort och ta kort på oss tillsammans men de kändes lite extra just nu. Så, packade skidor, hundar och picknick i bilen och satte fart mot fjället. Spännde på skidorna och började skida mot toppstugorna. Vädret var så härligt, solen värmde och snön låg orörd på sidan om spåren. Våra fina hundar sprang lyckliga fram och tillbaka i spåren. Jag babbalde på som vanligt men jag uppfattade Daniel ovanligt tyst.

Jag pratade om att ”minns du att här var vi på vår första alla hjärtans dag” och ”de var då Mixa var ny hos oss och vi var ute på vår första utflykt tillsammans”

Vi stannade till på myren och bara tog in allt runt om kring oss. Fortsatte sedan skida vidare och passerade två pensionärer som var ute på en tur. Vi valde att hoppa första stugan för att stanna till vid nästa stuga. Så otroligt mycket snö runt stugan, ena fönstret syntes inte och dörren var helt omsluten av snö. Det såg så himla läckert ut så jag bad Daniel ställa sig vid stugdörren så jag kunde fota.

Medan jag fotade så skidade pensionärerna förbi men de stannade baran ågra meter längre bort och trixade på med stavarna och vantarna. Jag och Daniel stod och kelade ute, precis utanför stugan. Daniel vände sig om och tittade på pensionärerna som för att se” varför åker de inte snart”. Vi kramades och pensionärerna skidade tillslut vidare. så sa jag ”v kanske ska fota oss mot den här stugan tillsammans. Är lite coolt att ha kvar”.
Längre än så kom jag inte.

Daniel börjar prassla fram något ur jackfickan. Jag börjar ana.

Han ställer sig på knä och säger ”Anna Katarina Lucia Fahlgren, vill du gifta dig med mig?” Hans ögon. De glittrade. Hans leende. De glimmade. Hans lycka som utstrålades, hans lycka som gick rakt in i mitt hjärta. Snälla frys stunden, paketera den och bevara den i all evighet. Låt mig finnas i den stunden, i den bubblan, tillsammans med allt runtomkring, tillsammans med mannen jag älskar mest, för evigt.

Jag minns knappt vad jag sa. Men att jag sa ja var det ingen tvekan om. Jag sa i alla fall ”neee de är inte sant, nee de är inte sant”. följt av, ”JAAA de är klart att jag vill”. Det är en sak att föreställa sig det, en annan att uppleva det. Det var så perfekt i dess enkelhet.

Jag är som min mor. Jag läser av situationer, läser av personer, spekulerar, målar upp bilder, anar och vet ofta innan jag ska veta. Daniel känner mig för väl, tur är väl det. Daniel gillar att planera och fixa så att allt ska vara perfekt i minsta detalj. Hade han gjort planer och anordnat saker för något sådant här, då hade jag vetat det innan han ens kunnat ana att ja vetat.