Jag började med den hör filten ganska tidigt i graviditeten eller i alla fall mitt på hållet. Det var det första bebisprojektet jag startade men inte det som blev färdigt först. Eftersom jag var lite tveksam på storleken, och lite orolig för att den skulle bli för liten så blev den liggandes orörd i omgångar. Jag stickade på den då andra projekt blivit färdiga och jag inte hade någon idé på vad jag skulle sticka på härnäst. Ibland är det bra att få kort idétorka.
Det som kändes skönt var att filten blev klar innan Undi kom. Hennes första hemstickade filt! Den passar perfekt i vaggan och till babynestet. Nog för att hon är väääldigt bra på att spraka av sig filtar, men det är en annan femma 🙂
Hon är äntligen här, vårt lilla underverk. Jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse inom kort men jag kan meddela att allt har gått bra. Jag slapp en igångsättning då värkarna satte igång under tisdagsnatten den 14/5 vilket jag är väldigt glad för.
Klockan 12:04 kom vår flicka till världen och vägde hela 4290 gram fördelat på 52 cm. Vi mår alla bra och njuter av varje sekund just nu. Det är så svårt att ta in att detta faktiskt har hänt men
11 dagar över tiden. 11 dagar. 11 DAGAR! Som jag nämnt tidigare så var jag inställd på att gå över två veckor för att känslan av att gå över inte skulle bli lika jobbig. Visst, försöka går ju. väntan är trots denna inställning jobbig. Frustrationen bygger sig mest på känslan av att ingenting händer i min kropp som gör att bebis förbereder sin utgång.
Vi var in idag på ett inbokat besök hos doktorn för att se status på mig och bebis. Började med CTG vilket bara visade normala och bra värden. Övergick sedan till ultraljud för att kontrollera flödet i navelsträngen och mängden fostervatten, gjorde kontroll på urinet och blodtrycket. Allt såg bara bra ut, toppenvärden till och med. Jag har under hela graviditeten haft bra värden och det är ju positivt. Jag ska vara glad över att allt ser bra ut, bebis mår bra och jag har bra värden. Jag verkar ju uppenbarligen ha en kropp skapt för att bära barn (även om min känsla för att vara gravid inte är i likhet). Men. Nu när vi gått över den här tiden och inget hänt, inga signaler om att bebis vill komma ut, så hjälper det inte att tankarna svävar iväg till, ”om de ändå kunde vara något som var dåligt, något som gör att de sätter igång oss NU”. Dumt, i know.
På ultraljudet kunde hon även se att bebis ligger med ansiktet framåt mot magen och att bebis fortfarande är ruckbar. När hon sa det var det enda jag hörde ”Det är minst 2 veckor till innan bebis ens börjar TÄNKA på att komma ut”.
Till sist utförde hon en vaginal kontroll för att känna på tappen. Den är fortfarande långt bak (även där hör jag ”bebis planerar inte för att komma ut inom de närmsta veckorna”) men öppen ca 3cm. Hon försökte göra en hinnsvepning (aj aj vad ont) och vi hoppas nu att detta ska ge någon effekt! Det känns dock som att inget kommer sätta igång av sig själv och eftersom de inte vill att man ska gå över mer än v42 så har jag i alla fall tid för igångsättning på fredag.
Jag tänkte aldrig att jag skulle börja gråta på grund av väntan. Har man gått 9 månader gravid borde inte 11 dagar vara så jobbiga men jo, de är de. Så idag grät jag efter att läkaren kontrollerat allt. Läkaren sa då ”åk hem och ta en promenad”, jag svarade att vi hade försökt med allt redan. Då sa hon ”ja det enda som funkar är att ha samlag”. Jag tittar på Daniel och meddelar honom att han får ta ledigt idag! 🙂
Vi kommer i alla fall ha en bebis hos oss innan denna vecka är slut. Hoppas verkligen att det får sätta igång nu av sig själv så vi får träffa dig Undi!
Nu har 150% (känns det som) passerat och det har gått 8 dagar över BF! Jag har försökt få Undi att förstå att uppehället i magen är nu över och det är dags för mig att återta min egna kropp. Men icke. Just nu känner jag nog som många andra gravida gör som går över tiden, att ”jag kommer vara gravid resten av mitt liv”.
Mående: Det går ju trots övertid och allt inte att klaga på måendet. Jag mår bra, får vara pigg, rörlig och aktiv. Vid BM-besöket i måndags sa barnmorskan ” ja måste ändå få säga att du är ovanligt rörlig och smidig i din graviditet”. Nätterna har blivit lite sämre, sämre sömn och vaknar flertal gånger. Jag även börja vakna vid 5 och kan inte somna om. Jag tror det beror på att varje natt så tror vi när vi lägger oss att ”den här natten är natten då det startar” men varje natt slutar med en lugn och händelselös natt.
Cravings: Nope, vill bara att bebis ska komma ut 🙂
Morgonmagen v42.
Vikt och kropp: Nu närmar jag mig ändå läget då jag ska få tillbaka min kropp och äga den själv. Det känns så otroligt skönt. hur lång tid det kommer ta innan jag kan träna igen och få tillbaka kroppen i samma form som innan skrämmer mig lite. Jag lovar dock mig själv att inte ta det för fort då detta kan riskera mer skada i framtiden.
Känner inte av något speciellt i kroppen, jag har sammandragningar men det är inget som gör ont eller så. Undi är fortfarande väldigt aktiv och det känns främst på kvällarna. Kommer en stickande känsla neråt ibland men inget som ingiver hopp om start till värkar.
Vad händer kommande vecka? Det kommer ju komma ett slut på graviditeten och vi kommer få träffa Undi inom kort, även om det inte känns som så. Vid BM-besöket i måndags så bokade hon in en koll hos doktorn kommande måndag. Om det är så att Undi inte själv sätter igång detta under helgen och ser till att komma ut innan måndag så har vi en tid inbokad kl.9.00. Då får en läkare kika och göra bedömning om ev igångsättning. Daniel och jag hoppas att dom kan sätta igång mig där och då. Om inte, lite beroende på plats på BB, så blir det igångsättning tisdag eller onsdag. Så mer än 42 veckor ska jag inte behöva gå. Puh, tack för det.
Jag hoppas verkligen att det får sätta igång själv nu, men med fredag idag så känns det inte som att en bebis kommer ut innan måndag. Dock så ska man aldrig säga aldrig. Rätt vad det är så sätter det bara igång. Det är en konstig känsla de där. Känsla av att inget kommer hända inom de närmsta dagarna bara för att det inte finns några tecken på start alls. Inget vatten som går, inga värkar alls och ingen slempropp. Mår bra, inget blodtryck som strular, inget läkande av fostervatten, inga foglossningar, inga dåliga sockervärden.. ingenting, ingenting.
Jag har tidigare gjort Grace and Yarn’s Llamor och nu var det dags för en ny figur! En söt flodhäst!
Jag virkade av restgarn jag hittade hemma. När jag virkat benen och halva huvudet inser jag att, oh nej garnet kommer inte att räcka! Snap. Jag som hade tänkt använda upp restgarn blir alltså tvungen att köpa en ny härva. Dock gick inte det heller då jag inte kom ihåg vilket garn det är jag använder. Då det var en ihoptossad klump så fanns det ingen banderoll som hjälp heller.
Lade undan projektet och funderade vad jag skulle göra, repa upp eller bara lämna eller vad då? Gick sedan några dagar och jag skulle leta garn i något annat ”ärende” Se där! I restgarnskorgen låg en liten stump till av samma garn! HURRA! Vips så var flodis färdig och redo för Undis ankomst.
Krokningen av sjalen The Sweet Escape har nått sitt slut och jag är färdig med hela sjalen! Det var roligt att testa kroka igen och jag lär mig så mycket genom att vara med på Lindas KAL.ar.
Först krokades själva rutan i mitten för att sedan kroka ut åt varsitt håll. De delarna som går ut från rutan är ganska lika varandra i dess utseende och teknikmässigt.
Det som har tycker är klurigast med att kroka är att hålla samma krok-fasthet (likhet med stickfasthet). Gjorde om rutan fleeera gånger för att försöka få den så jämn och bra som möjligt.
Det gick ändå ganska snabbt att kroka denna sjal. Vill man testa kroka så ska man inte bli rädd för utmaningen med rutan. Den ser svårare ut än vad det faktiskt är. Sedan är beskrivningarna så bra och de finns bildbeskrivning.
Då nystanet var en boll så passade det perfekt att använda denna garnskål Slapp massa hundhår i arbetet och det rullade ut så lätt. Fick den här fina skålen av Daniels bonusbror och sambo. Så fin och blev så glad över att få en stickrelaterad present! 🙂
Något som var helt otroligt var att garnet gick jämnt ut på pricken. Haha konstig mening men de jag menar är att jag inte fick något restgarn, den stump som ni ser där är de garn som var kvar från nystanet då jag blev klar!
Jag valde att kroka den mindre varianten av sjalen, då jag var rädd för att garnet inte skulle räcka till den bruna rutan (stod i mönstret att det var precis att 50gr räckte och jag vet inte exakt om jag krokar hårt eller löst). Det slutade då med att jag fick 50gr över av både den beiga och gråa färgen.
Nu har 100% passerat och det har gått 2 dagar över BF! (skriver lördag, byter egentligen vecka på fredagar) Undi är nu lika stor som en större vattenmelon.
Nu har vi passerat det magiska datumet, 2a maj men det blev ingen bebis. Det är bara att hålla ut och invänta rätt datum för Undi att komma ut.
Mående: Mår fint! Sista veckan är helt klart fylld av spännande känslor. Kommer det hända i natt? Händer det i morgon? Jag har inte haft lika mycket halsbränna denna vecka vilket är skönt men det trycker fortfarande på revbenet. BM trodde att bebis hade något vasst där, kanske ett knä. Ajaj..
Cravings: Glass, är det craving eller vädret?
Vikt och kropp: Bristningen har blivit lite större på höger sida av magen men jag kan inte göra något åt det. Bara att finna sig i det även fast jag tycker de är supertråkigt att få dessa sista veckorna. 😦 Känner mig lite mer svälld, kan lätt få svällda fingrar och fötter. Det som är skillnad nu sista veckan, speciellt senaste dagarna, är att jag går med typ konstant träningsvärksskänsla i ljumskarna och ett ganska stort tryck ner mot ”murris”. Bebis hade fixerat sig helt vid förra besöket och det är nog huvudet som trycker på där nere.
Upplever att Undi är superaktiv numer. Det är rejäla rörelser på kvällen, startar i princip samma tid varje kväll, vi nio!
Var ute och åt igår, kan det ha varit sista utemiddagen innan Undi kommer?
Tankar om kommande förlossning: Jag var livrädd för att bli gravid. Livrädd för förlossning. Livrädd för allt med andra ord. Under resans gång har jag, som jag nämnt tidigare, bearbetet mina känslor kring detta. Innan jag ens blev gravid gick jag i tankar om att jag måste nog prata med läkarna om att jag är så förlossningsrädd och absolut måste ha kjejsarsnitt.
En kompis sa till mig att när hon väntade hennes barn så blev hon pepp på förlossningen på slutet. Jag tänkte då för mig själv att, ja det hade ju varit en dröm om det vore så men högst troligt kommer det inte bli så för mig. Så fel jag hade.
Jag vill föda, jag är redo att föda och jag är superpepp på detta. Jag ser fram emot denna händelse och tänker att det kommer vara en sådan häftig upplevelse och att jag helt klart ska föda vaginalt. Nu vill jag absolut inte bli snittad, nej! Det känns som att jag skulle bli snuvad på händelsen då. Det känns så spännande att få vara med om när det sätter igång så jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva bli igångsatt, snälla kom naturligt så jag få vara med om upplevelsen! Kommer det vara värker eller kommer vattnet gå? Jag vill ta mig igenom en vaginal förlossning och känna mig som en kämpe efteråt. Vill helt enkelt inte gå miste om mållinjen, efter alla dessa månader som gravid.
Gårdsliv & Handarbete 