Vecka för vecka

Gravid vecka för vecka, vecka 41!

Nu har 100% passerat och det har gått 2 dagar över BF!
(skriver lördag, byter egentligen vecka på fredagar) 
Undi är nu lika stor som en större vattenmelon.

Nu har vi passerat det magiska datumet, 2a maj men det blev ingen bebis. Det är bara att hålla ut och invänta rätt datum för Undi att komma ut.

Mående:
Mår fint! Sista veckan är helt klart fylld av spännande känslor. Kommer det hända i natt? Händer det i morgon?
Jag har inte haft lika mycket halsbränna denna vecka vilket är skönt men det trycker fortfarande på revbenet. BM trodde att bebis hade något vasst där, kanske ett knä. Ajaj..

Cravings:
Glass, är det craving eller vädret?

Vikt och kropp:
Bristningen har blivit lite större på höger sida av magen men jag kan inte göra något åt det. Bara att finna sig i det även fast jag tycker de är supertråkigt att få dessa sista veckorna. 😦
Känner mig lite mer svälld, kan lätt få svällda fingrar och fötter. Det som är skillnad nu sista veckan, speciellt senaste dagarna, är att jag går med typ konstant träningsvärksskänsla i ljumskarna och ett ganska stort tryck ner mot ”murris”. Bebis hade fixerat sig helt vid förra besöket och det är nog huvudet som trycker på där nere.

Upplever att Undi är superaktiv numer. Det är rejäla rörelser på kvällen, startar i princip samma tid varje kväll, vi nio!

Var ute och åt igår, kan det ha varit sista utemiddagen innan Undi kommer?

Tankar om kommande förlossning:
Jag var livrädd för att bli gravid. Livrädd för förlossning. Livrädd för allt med andra ord. Under resans gång har jag, som jag nämnt tidigare, bearbetet mina känslor kring detta. Innan jag ens blev gravid gick jag i tankar om att jag måste nog prata med läkarna om att jag är så förlossningsrädd och absolut måste ha kjejsarsnitt.

En kompis sa till mig att när hon väntade hennes barn så blev hon pepp på förlossningen på slutet. Jag tänkte då för mig själv att, ja det hade ju varit en dröm om det vore så men högst troligt kommer det inte bli så för mig.
Så fel jag hade.

Jag vill föda, jag är redo att föda och jag är superpepp på detta. Jag ser fram emot denna händelse och tänker att det kommer vara en sådan häftig upplevelse och att jag helt klart ska föda vaginalt. Nu vill jag absolut inte bli snittad, nej! Det känns som att jag skulle bli snuvad på händelsen då. Det känns så spännande att få vara med om när det sätter igång så jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva bli igångsatt, snälla kom naturligt så jag få vara med om upplevelsen! Kommer det vara värker eller kommer vattnet gå? Jag vill ta mig igenom en vaginal förlossning och känna mig som en kämpe efteråt. Vill helt enkelt inte gå miste om mållinjen, efter alla dessa månader som gravid.