Att ha UFO:n

Feeling. Jag går mycket på feeling och lust när jag stickar. Vill jag lägga upp just där och då, så gör jag ofta det. Detta kan resultera i några UFO:n, unfinished objects. Några, eller nja, det kanske snarare är många. Ibland irriterar det mig. Jag vill ju verkligen göra klart de ofärdiga projekten, de har ju trots allt varit ett projekt jag en gång suktade efter att lägga upp.

Gråvacka, den designen blev aldrig ett UFO, även fast jag fick tänka om gällande konstruktionen en gång.

Det är inte de att jag inte vill färdigställa projekten, jag vill mycket väl ha projekten färdiga. Problemet är att det finns för mycket roligt att sticka, för mycket fint garn och för mycket pepp av stick-vänner. Detta i kombination av dålig karaktär.

Den här egna designen ligger som ett ufo. En vante är nästan färdig, bara tummen som fattas.

Jag sa i början av året att jag inte skulle lägga upp några fler projekt under januari utan bara städa undan ofärdiga projekt. Här står jag nu med flera nya påbörjade projekt. Det bara hände då lusten att påbörja dessa var för stor. Virkad väst (Ovansjö), egendesignade vantar, en till Gråvacka, koftan Saga, barntröjor…

Sedan tycker jag att det ofta dyker upp födelsedagar hux flux. För jag menar, det är ju som att jag har dålig framförhållning? 😉 Jag tänker då att ”hum, personen kanske vill ha något stickat, jag böööör hinna på en vecka”. Vips så står jag där med ännu ett nytt projekt på stickorna.

En egendesignad filt jag hetsstickade på mindre än en vecka till Daniels kusin som väntade deras första barn.

Så hur känns det då? Stressigt?

Hade ni frågat mig för ett halvår sedan så hade jag svarat ja, de är stressigt och att jag bara ville en sak -> minimera min hög med projekt. För någon vecka sedan kom jag fram till något annat. Jag kände att stickningen ska bara vara lustfull och rolig. Vill jag lägga upp projekt så ska jag göra det, blir det några liggands låt de så vara. Allt ordnar sig tillslut och det är inget ”farligt” med att ha flera projekt igång samtidigt. Jag hamnade direkt i ett annat lugn efter att ha kommit fram till detta. Så jäkla skönt och jag är så tillfreds med alla mina projekt just nu.

Har ni några UFO:n liggandes? Stressar de er? Berätta gärna!

Kram!

Saga

Cia, Cias bod, har tillsammans med Järbo garn anordnat en KAL (knit along) för koftan Saga och tröjan Skald från häfte 10, Sägen 1. Här kan ni läsa mer om KALen som startade den 17e januari. Även om KALen är igång är det inte försent att börja en!

Den gröna färgen jag testade med först, men som fick bytas ut.


Jag hade garn hemma, i olika nyanser så jag kunde välja och vraka, nästan i alla fall. Jag testade först att sticka Saga i grön, lila och ljusgrå. Dock blev de inte riktigt så bra som jag hoppats på. Det gröna syntes inte mot de gråa så väl, de blev för låg kontrast mot vad jag var sugen på. Velade och funderade och velade igen. Tillslut föll valet på en mörk grå/svart färg. Det blir en mörkare tröja än ursprungsplanen men jag tror att det blir bra. Det blir i alla fall en bra vardagströja i min smak.

Nu med den mörka färgen istället för den gröna.

Garnet som används i designen är Järbos 2tr ull men jag hr valt att använda Klippans 2tr ull som köptes när vi var nere och besökte svägerskan i Alnarp. Det flyter på bra, det är ulligt men för mig ett mysigt garn. Längtar redan tills jag ska få klippa upp knappkanten men först måste ärmar stickas, pust! Dessa ärmar!

Dalsjö – Virkad väst med stickad look

Var beredd på något klyschigt – Jag är helt hooked!

Min svägerska skulle sticka gryten, precis som jag, men hon kom inte riktigt igång och har då 7 härvor av Svensk ull liggandes i garnkorgen. Vid mellandagarna så sa hon att hon var sugen på att göra något med garnet, det är ju trots allt för fint för att bara ligga i en korg. Jag visade då Järbos nya häfte Vintertid där alla designs i häftet är gjorda i Svensk ull. Jag kan ha visat västen Dalsjö liiite extra, just för att jag själv var sugen på den.

Hon föll pladask för den designen. Vid en första anblick så är det lätt att tro att västen är stickad men icke- den är virkad! Taggade blev vi och bara två dagar efter nyår, med ett nyårslöfte från min sida att inte starta nya projekt, sätter vi igång! Jennie motiverade att det var helt okej för mig att starta detta projekt av två anledningar
1. Det var inte stickning utan faktiskt virkning
2. Hon ville ha med mig på tåget samtidigt

Oj så roligt det var! Jag virkade och virkade och kände som en ny glöd inom mig. Det här var så roligt! Jag fick repa en hel del flera omgångar men det gjorde mig inget alls, det var lika roligt ändå. Det skulle jag vilja säga är ett bra mönster! Jag ångra inte alls att jag startade upp projektet, jag kände mig också nöjd med att jag inte köpte garn för det utan använde från lagret. Dock visade det sig bli katastrof ändå.

Garnet räcker inte!
Jag tror att det är något som börjat förfölja mig på sistone. Trots att jag har en lite mindre virknål, skippade några varv i ryggen och håller samma virkfasthet så räcker det inte. Jag vet att det kan variera vid byte av garn, jag använder trots allt inte Svensk ull utan Novita 7 bröder. Så nu pågår en jakt efter en snutt garn, för et fattas bara till kanten kring armhålorna och just denna färg (så klart) finns inte att köpa längre. Jippie!

Nu laddar jag faktiskt om för att virka en till! Sugen på det i alla fall, ska bara hitta det perfekta garnet! Hojta till om ni tycker att vi ska köra en CAL på denna väst – jag är på!

Växasäng och läsning

När Cornelia fick sitt rum så ställde vi in en gammal växasäng som Daniels farfar haft. Vi tror han har haft den i alla fall, det står hans namn inuti den. Den var varken bred eller lång men väldigt söt med en målad pojke och en kanin vid fotändan. Cornelia har sovit väldigt bra i den från dag ett, tror inte det är till en nackdel att den är smal utan de kan hjälpa till att de de känns omhuldat och tryggt.

För några veckor sedan var de dock dags för en större säng, en växasäng. Dock stötte vi på problem då sängen skulle in på hennes rum. Den rundade bakre delen av sängen gick inte in mellan dörröppningen. Jag och pappa försökte först med att kapa benen och sätta fast islagsmuttrar och gängstång. Det gick inte alls, benen blev åt skogen för rangliga.

Vi fick istället kapa av en bättre begagnad sopkvast, borra stora hål i fötterna och knacka ner de avkapade kvastpluggarna. Det gick bra, eller i alla fall okej. Benen sitter där de ska men det var svårt att få de estetiskt snyggt men den detaljen lever vi med! 🙂

Vi fortsätter att läsa för Cornelia varje kväll i stolen bredvid hennes säng. Det är en mysig stund och hon gillar att lyssna på sagor. Boken ”Arne Alligator och den försvunna floden” har lästs de flesta kvällarna de senaste 365 dagarna och boken har fått lösa sidor, redan! På sistone har vi försökt variera böckerna och ett bra tips för att få in nytt till läsningen är att låna från biblioteket. Jag älskar verkligen biblioteket och lånar böcker ofta till mig själv. Nu har jag tagit med Cornelia två gånger till biblioteket och hon får välja ut böcker själv (de har varit nära att vi kommit hem med hela biblioteket så lite har jag fått parera :P)